.

Den där underbara känslan. Den där känslan, när man träffar någon och det känns som om det är meningen att det ska va vi. Det är konstigt egentligen, hur man kan skratta så mycket tillsammans, skratta tillsammans och bara vara. Vet inte hur ofta vi inte gör något men samtidigt så spelar det ingen roll, bara vi är tillsammans. Varenda liten del av mig saknar honom så fort han inte är här och jag blir arg på mig själv för jag hade lovat mig själv att inte bli kär i den här killen.

 

Men hur kan man inte bli kär i någon som passar en som handen i handsken? Som alltid är solskensglad och får mig att skratta, som alltid läser mig som en öppen bok och ser så fort någonting är fel, som kliar mig på ryggen när jag ska sova bara för att han vet hur mycket jag tycker om det, som kommer ihåg alla dessa småsaker som betyder något.

 

Jag må sätta honom på ett pedistal, men jag har aldrig träffat någon som är som honom .. så äkta, jordnära, öppen och ärlig.